Välkommen hem, Lillan!
Ibland går det fort - riktigt fort!
I tisdags var vi på en vanlig kontroll hos barnmorskan. Hon kunde snart konstatera att babyn vänt sig och låg med rumpan nedåt. Redan gumman mot strömmen alltså... Barnmorskan bokade därför in oss för att åka och vända babyn på fredag, alltså igår. På onsdag åkte jag och jobbade min vanliga halvdag, åkte hem, vilade. Resten av familjen kom hem och ultramaken lagade middag som vi åt vid 5-tiden. Under middagen började jag känna hur det spände i magen, lite mer än vanligt. Sedan insåg jag att det spände ganska regelbundet. Typ 5 gånger på 20 minuter... Ok, sammandragningar har jag haft ganska länge så det är väl inget...eller?
Ultramaken skulle åka med Storeman till judoträningen och vi bestämde att han fick ta med sig Lilleman också men först ville jag bara ringa förlossningen. De tyckte att jag skulle komma in för nu gjorde det ganska ont i magen, ganska ofta...
Syrran kom förbi och hämtade barnen, jag hade ganska ont och tänkte att vi kommer väl hem lite senare ändå.
Vi ringde på dörren på förlossningen - jag hade en värk - vi fick komma in - nästa värk - vi började gå i korridoren - nästa värk - längre fram i korridoren - nästa värk - inne i förlossningsrummet - nästa värk... De kom med andra ord ganska tätt... Jag trodde fortfarande att vi snart skulle skickas hem...
Barnmorskan kom in, undersökte, såg lite fundersam ut, hämtade läkaren som också undersökte och tillsammans konstaterade de att jag var helt öppen, redo att förlösas typ nu! Eftersom jag inte ville föda babyn med rumpan först (dubbelvikt kändes som överkurs...) insisterade ultramaken, som känner mig myckt väl, på kejsarsnitt. Läkaren fick riktigt bråttom och 5 minuter senare låg jag på operationsbordet, utan att överdriva. Jag fick spinalbedövning söm för övrigt är riktigt läskigt. Man känner att man har en kropp nedanför bröstet men man har ingen kontroll över den. Jag såg att de lyfte på mina ben och tvättade min mage men jag kände det inte... Sen lade de för ett skynke och det började kännas som att man låg på något som rörde sig väldigt mycket. 19.47 var Lillan ute! 3460g, 50 cm och alldeles, alldeles underbar. Bilder kommer snart.
Sådana här stunder känns det extra bra att ha en fenomenal storasyster och svåger som utan att tveka löser situationen för resten av familjen och vänner som är redo att hoppa in och hjälpa till. Ni är så himla fina människor! Stora kramar!
Heja mamma!
Gräsänka...
Igår såg vi till att få en riktig vitaminkick hela familjen!
Lilleman blev sur när vi tog glaset från honom bara för att ta bilden. Han gillade fruktdrinkarna vi gjorde av ananas, kiwi, hallon, blåbär, vindruvor och lite vatten. Det gjorde vi andra också.
Nu ska jag underhålla mig själv med yoga och spikmatta. Det brukar få mig att må bättre en stund.
Hejamamma!
Imorgon...
Idag har jag varit trött, ja faktiskt helt utmattad. Jag måste bli bättre på att inte skynda mellan möten, bussar, tåg och annat. Jag kan inte gå långsamt, det måste vara fel på mig.
Träningen blir det tyvärr bara mindre och mindre av. Min kropp protesterar så det blir yoga och spikmatta framöver. Eventuellt klarar jag korta, lååångsamma promenader. Fy, alltså. Det är som att vara fånge i sin egen kropp.
Igår hittade vi äntlkigen en liten säng åt Bullan, en vagga. Nu är det bara lite smått och gott som fattas, och så en liten Bulla förstås.
Hejamamma!
Ute ur dimman
Señor Raoul Vargas är en riktig kämpe!
Idag har vi riktigt härligt väder här i Stockholm och jag fick med mig Lilleman och ultramaken på en härlig långpromenad. Nuförtiden är en promenad på en och en halv timme en långpromenad för mig. Även om jag var riktigt trött när vi kom hem så kändes det himla bra. I morse insåg jag att mitt gym har stängt på söndagar under sommaren så träning på gymmet fick jag hoppa över. Det blir hemmaövningar istället.
Jag och ultramaken pratade idag om hur stor skillnad det är nu när jag ser till att röra på mig dagligen mot när vi var i Norrland och jag spenderade större delen av dagen inaktiv. Då mådde min kropp riktigt dåligt och jag började oroa mig; var det så här kommande tre månader fram till förlossningen skulle se ut? Ont i ryggen, benen, trött m.m. När vi kom hem bestämde jag mig för att ge träningen ett försök till. Anpassat såklart, jag kan ju inte träna 5 tuffa pass i veckan som innan jag blev gravid men kanske skulle ett mer organiserat, anpassat träningsprogram hjälpa och inte stjälpa mig? Jag är inte så förvånad över att det såklart hjälpte mig. Ultramaken berättade att han märker en otrolig skillnad på min energi och humör nu när jag tränar regelbundet mot hur det var för bara några veckor sedan när jag tog det betydligt lugnare. Mad facit i hand: Alldeles för lugnt.
Jag får vatten på min kvarn hela tiden; alla behöver träna! Sen ska den träningen såklart se olika se ut beroende på ens förutsättningar. Håller du med?
Hejamamma!
Samma visa
Jag kommer att göra både tränings- och kostschema men det blir absolut inga dieter. Hellre långsam, hälsosam viktnedgång än snabb och dålig. Min "diet" heter varierad kost med bra råvaror. Kanske inte så spännande men betydligt roligare än att sitta och trycka diverse pulvershakes. När jag var till barnmorskan häromdagen hade jag gått upp 6 kg. Känns lagom för mig. Mer lär väl komma men det är som det ska. Jag och Bullan mår bra, det är huvudsaken.
Häromdagen fick jag förresten mina kläder från Lovely mama. Fina kläder men det tog dem över en vecka att skicka paketet så det var ju minus. Å andra sidan var kläderna sjukt billiga. Här är jag med mina fina killar och en av de nya tröjorna:
Ut å träna med dig! Att det kanske regnar är en piss-ursäkt å det vet du ju, eller hur! Hejamamma!
Förresten...
Jobbar på
Hejamamma!
Tack!
Just nu fantiserar jag om alla klänningar jag ska köpa till henne. Dock blir det inte bara rosa, det finns så många andra färger för en liten tösabit, eller hur?
Imorgon vankas det sista spinningpasset för terminen, det ska bli roligt! Hejamamma!
Hemma igen!
Tack till er som varit så gulliga och önskat mig väl! Ni är fina människor och det vet ni.
Nu ska jag inte gnälla om det där längre. Imorgon väntar spinningen på mig och jag ser ingen anledning att hoppa över det. Träning behövs, även när vi har det lite jobbigt. Annars får vi det bara ännu jobbigare - eller hur? Hejamamma!
Varning - självömkan nedan...
Jag tycker synd om mig nu... Jag tror jag fått gallsten igen, det känns som det. Det började igår och är värre idag. Fick det förra graviditeten också men då var det bara den sista månaden. Nu har jag en bit kvar, typ drygt 4 månader.
Jag tycker synd om ultramaken som fick ta hand om allt när jag mådde dåligt i början av graviditeten och nu när jag äntligen mår bättre kommer det här. Crap, crap, double-crap!
