Vilken tjej!!!

Idag säger vi stort grattis till Anna Grundahl! Vem är det, kanske du tänker. Ja, det är bara den tjej som nu innehar både det svenska och det nordiska rekordet i 24-timmarslöpning. Som om inte det var nog är resultatet 221km också det andra bästa resultatet i år - i hela världen!! Gissa vem hennes löparcoach är?

Bilden är lånad från Krister Erikssons blogg

Jag var bara tvungen att skriva om det då jag är så grymt imponerad av henne. Stort grattis till henne.


Löpning och läskiga planer...

I måndags testade jag äntligen min nya camelback.

Testet utfördes på en extra effektiv runda. Planen var att vi skulle åka till syrran ca 8 km bort. Effektiv som jag är kom jag på att mitt löppass kunde fungera som transport dit. Jag kom dessutom på att det var ett ypperligt tillfälle att testa camelbacken på. Den fungerade alldeles utmärkt! Satt skönt på utan att skava.

Jag har dock ännu inte fått tummen ur och kalibrerat fotpoden och gpspoden med min klocka. Det får bli nästa projekt. Jag är ganska nyfiken på hur fort jag verkligen springer och hur långt jag kommer. Nu har jag äntligen skaffat mig en ny telefon. Det blev en iPhone och i den har jag ju också ha koll på passen. Jag försökte flytta över mina kontakter via bluetooth men det gillades inte. Skitteknik! Jag gör förmodligen fel...

Dagen träning blir lite svingande med min nya kettlebell. Har nu köpt en 8 kg då jag har en bit att gå innan jag blir hulken.

Vad var de läskiga planerna då? Jo, imorgon ska jag åka iväg på en 24 h lyxkryssning med Silja Galaxy. Det läskiga är att jag ska åka själv. Ja alltså jag ska inte vara ensam på båten. Det är en kryssning anordnad av Loppi.se och Tallink Silja som jag blir bjuden på tack vare bloggen. Det är dock ingen jag känner (ännu) med på kryssningen och framförallt lämnar jag familjen hemma. Hur ska detta gå?

Jag återkommer med uppdatering om hur det gått...

Kram

Stockholm Marathon 2011

Vädret var nästan perfekt, enligt mig. Det blåste lite för mycket men temperaturmässigt var det klockrent. Jag kände mig lugn och trygg med förberedelserna och vet att jag inte kunnat göra något annorlunda. Vid 14 km började jag känna av löparknä på vänster ben. Jag kände tidigt att jag spände vänsterfoten när jag sprang och visste att jag kulle få betala för det, mycket riktigt... Ett tag bet jag ihop men sedan frågade jag ultramaken, min följeslagare, om jag kunde göra något eller om det bara var att bita ihop. Han hade med sig den livsviktiga remmen som skulle komma att rädda loppet. Jag spände den hårt under knäet med tryck på senan som orsakar smärtan då den skaver mot knäet. Under flera kilometer hjälpte det.

Vid en halvmara (21km) hade dock detta fått konsekvenser för resten av underkroppen då högerbenet fått kompensera och smärtan började bli jobbig. Det var då jag gick första gången. Ute på Djurgården började pinan... Jag tvingades gå enligt ett schema; springa 5 minuter, gå en minut. Vid södermälarstrand fick jag gå ända från Slussen till Västerbron men då insåg vi att jag måste försöka springa för att hinna inom maxtiden. Med gråten i halsen (ja, det gjorde så ont) sprang jag 5 minuter, gick en minut. Sista 6 km bet jag ihop allt vad jag hade. Svetten bara sprutade p.g.a. smärtan. Jag sprang sista kilometern och aldrig har väl Stadion varit så vacker! Väl i mål satte jag mig ned och grät av lättnad.

Man lär sig mycket om sig själv under sådana utmaningar. Jag vet att jag inte är vek i alla fall. Jag vet att min kropp klarar mycket mer än jag tror. Nästa år kommer det gå nabbare än 5,39,08. Då har jag hunnit rusta min kropp ännu bättre. I år gick det långsamt men det gick och jag är nöjd.

TACK ni fina som hejade på mig: Anna, Skogis och Marie. Maja, jag såg dig på cykeln på gärdet. Om det var någon jag inte hörde/såg som hejade på mig; tack till dig med. Framförallt tack till min fine ultramake Andreas. Jag hade aldrig klarat det utan dig, det vet du. Bättre löparcoach och människa finns inte.

Kram  

1 dag kvar!

Imorgon smäller det! Stockholm Marathon 2011. Det pirrar lite i magen när jag tänker på det och jag känner illamåendekänslor när jag tänker på frukosten imorgon. Tävlingdagens frukost är alltid så svår att få i sig. Allt bara växer i munnen samtidigt som man vet att man måste äta. Läste lite i informationstidningen som följde med startbeviset och lyckades skrämma mig själv med de olika maxtiderna. Tänk om de drar snöret för mig; "Sorry darling, du är för långsam..." Men å andra sidan, om det skulle hända så är det inte hela världen. Då vet jag att det är krafter bortom min kontroll som orsakat det. Jag springer inte så långsamt om inget har hänt. Sist jag sprang gick jag ca 80% av andra varvet och klarade ändå maxtiden. Det onda knäet ska inte stoppa mig i år!

Om du vill följa min framfart imorgon kommer ultramaken skicka bilder till min blogg då och då, förhoppningsvis. Då kan du också se hur härligt pigg och glad jag kommer vara genom hela loppet.

Skicka gärna lite positiv energi till mig inför morgondagen. Jag behöver det!

Kram

Pre-race jidders

Hade lite svårt att sova inatt. Kanske spänningen ifrån igår, kanke lite nervositet inför maran på lördag. Dagen närmar sig och tyvärr börjar jag tänka på den begränsade tid jag hunnit löpträna inför loppet. Bara sedan januari i och med att Lillan kom till världen i september. Just därför har jag inget tidsmål. Jag skulle kunna tänka mig att jag vacklar in på runt 5 timmar men blir det mer gör det inget och blir det mindre är det en bonus. Jo, jag vet, det är ganska långsamt men denna gång ska jag bara fokusera på att ha det roligt och njuta av upplevelsen tillsammans med ultramaken.

Idag känner jag av träningspasset min ryska vän utsatte mig för men det är inget som bekymrar mig. Sista löppasset blir på torsdag bara för att värma upp systemet och inte stelna till. Sen kör vi på lördag!! Kommer du och hejar?

Kram

Som en virvelvind

Tack, tack, tack! Äntligen kändes löpningen suverän. Jag bara susade fram som en virvelvind. Ja, alltså inte så att jag snurrade runt, runt men du fattar. Jag kunde trycka på bra hela vägen utan att överstiga rätt pulszon. Genomsnittspulsen var 151 vilket är 71 % av max för mig. Jag sprang en stor del av passet på vårt mycket kuperade motionsspår och det är så skönt när man springer i alla dessa uppförsbackar att pulsen snabbt går ner när man kommit till krönet. Hade lätt kunnat springa på i samma fart en stund till.'

Nu behöver jag se till att kalibrera fotpoden så jag får koll på hur långt och snabbt jag springer...

Imorgon blir det core. Ska du inte hänga på?

Kram

Jag vill bo i hus!

Sådana här dagar önskar jag att vi bodde i hus eller åtminstone radhus så man kunde sitta ute i solen. Det blir liksom inte samma sak att gå ut och sätta sig på en bänk... Men vinna på lotto lär jag inte göra. Det är lite sssvårt när man aldrig spelar. Samtidigt har vi en bra lägenhet, mat på bordet, friska ungar och med andra ord inget att egentligen klaga på. Det inser jag egentligen och då och då händer saker som gör att jag påminns om att vi har det väldigt bra trots att vi inte är rika på pengar. Häromkvällen gick Humorgalan på TV och efter att jag och ultramaken gråtit ikapp en stund blev även vi världsföräldrar. Gör det du med!

I eftermiddag är det 50 minuter distans på schemat. Jag tror till och med att jag hoppar i mina små shorts men då kanske jag borde gå ut lokalt och rekommendera solglasögon på. Mina bleka ben kan orsaka skador på hornhinnan...

Kram

Distanspassen är min vän

Och idag blir det 45 minuter av den varan. Lagom takt för att orka tänka och rensa hjärnan på skräp. Gäller att pussla bara; när ultramaken kommer hem ska jag hinna springa, handla och fixa middag. Allt på listan ska göras.

Det är lätt att prioritera bort träningen om man inte har siktet rätt inställt men då får man å andra sidan aldrig de resultat man vill ha, eller hur? Vem har ett liv där man inte har en massa andra måsten utöver träningen - inte många. Det är inte bara vi småbarnsföräldrar som har svårt att få tiden att räcka till. Gör träningen till något lika viktigt som att äta, sova och duscha. Duschen är dessutom så mycket skönare efter ett rejält träningspass.

Idag, på väg hem från dagis ville Lilleman gå förbi myrornas hus eller som han säger "myrstackshuset". Sen plockade han blommor för första gången åt mig, bara själva blommorna. Fine unge!

Kram

Sköna maj välkomnas...

...med 2 timmars löpning. Efterssom vi bokat date med vänner kl 2 insåg vi att vi skulle få trixa till det för att hinna träna både jag och ultramaken. Jag ställde klockan på 6 och vi klev upp och åt frukost. Därefter stack jag ut på mitt 2-timmarspass. Det gick grymt bra! Jag kunde trycka på hela vägen men höll tillbaka för att hålla mitt långpasstempo. Var sak har sin plats. När jag kom hem berättade min fina, nya klocka för mig att det skulle ta mig 37 timmar att återhämta mig helt. Jahaja, trist för den då eftersom jag har 50 minuter distans på schemat imorgon men vi kan kalla det återhämtningspass...

Nu ska jag vispa ihop lite pannkakor med sylt och grädde som ska stå på bordet när ultramaken trallar in.

Kram

Fira!

Jag har nu lärt mig att man ska fira när man nått det mål man lagt upp. Om någon råkat missa det så är jag nu licensierad Personlig Tränare. Det är ett mål jag haft sedan länge men för knappt ett år sedan, när jag var gravid med Lillan, bestämde jag mig för att det äntligen skulle bli av under den kommande mammaledigheten. I onsdags fick jag veta att jag klarat både den praktiska och teoretiska examinationen och därför har licensen. Vi fick ju lära oss hur man coachar och att man självklart ska fira när man nått det mål man siktat mot. Nu får jag alltså fira:

Nu har jag beställt den här lilla godingen. Snygg, eller hur!

Även denna förmiddag har ägnats åt träning. Själv hade jag intervaller på schemat. 3x2 minuter med 3 minuters ståvila emellan. Intervallerna skulle köras i simulerad 10 km tävlingsfart. Kändes lite lökigt om jag ska vara ärlig men jag har lärt mig att inte ifrågasätta löparcoachen. Han har alltid rätt när det kommer till löpning. Vare sig man vill eller inte upptäcker man snart att man förbättrats rejält. Att han coachat fram Sverigeelit i ultralöpning talar för sig själv.

Nu ska jag ut i solen, vad gör du idag?

Kram

Älskar solen!

Har precis kommit hem från två timmars löpning i solen. Det kändes himla bra! Hade lite för mycket kläder. På morgonen innan jag gav mig ut regnade det och jag kände inte för att frysa. Ganska snabbt letade sig solen fram och ganska snabbt blev det riktigt varmt... Oh well, det var skönt i alla fall. Hade varit kul att veta hur långt det blev. Jag har kommit på att min present till mig själv ska bli en ny Suunto-klocka. Det kan också hända att ultramakens fotpod mystiskt byter ägare... Funderar på en t3:a. Ska forska lite.

Med mig på passet hade jag Hammers Perpetuem. Coachen talar varmt om den drycken så det är bara att anamma. Ett problem med Hammers produkter är dock smaken. Varför kan det inte smaka som Pripps energy? Nej, man får nog acceptera att med alla naturliga ämnen i deras produkter kommer en smak av...vattenpöl. Har aldrig druckit det där bruna vattnet som samlas i vattenpölar men jag gissar att det kommer ganska nära. Man skulle också kunna likna smaken vid karameller som fanns när jag var liten. Du vet sådana där hårda, randiga med bleka färger. Smakade ganska dåligt men det var det mommo hittade i sin ficka bland näsdukar och annat. Aja, effekten är bra och det är naturliga ämnen så det är bara att vänja sig vid smaken pöl/gammal karamell men varför skriver de orange/vanilla på burken?

Annars grejar jag med vårt företags nya hemsida just nu. Den blir bra! Kommer snart.

Kram

Tjohoo!

Idag börjar en period med fart på schemat. Som jag längtat. Jag känner mig lite som en seriefigur du vet som stoppas upp mitt i farten av någon större som håller upp den men man fortsätter springa ändå. Fattar du? Å så lite Benny Hill musik på det, för er som är gamla nog att känna till Benny Hill... Idag ska jag i alla fall avverka 50 minuter fartlek. Fartlek är egentligen något som jag inte gett en chans då jag vill ha mer strukturerat och det känns som om det inte är det men nu står det på schemat och då ska jag ge det en ärlig chans. Löparcoachen brukar ha rätt så jag litar på det.

Annars blir det fortsatt plugg hela dagen. Imorgon sätter sista veckan igång på PT-utbildningen. Så himla roligt!!

Heja mamma!

Låångpass

Idag var det dags för det riktigt långa passet: 2 timmar härlig löpning. Jag fick med mig Storeman som hoppade upp på cykeln då jag lovade springa hem till kusinen med honom. Efter ca en halvtimme kände jag hur det började skava i hålfoten igen. Mina ortopediska inlägg ger mig blåsor i hålfoten till och från och idag hade jag glömt att tejpa innan... Väl framme hos syrran var ingen hemma... Nu hade jag sprungit i en knapp timme och hade alltså en dryg timme kvar av mitt pass - med blåsor som sved. Storeman var heller inte imponerad av att tvingas cykla tillbaka hem. Vi hade dock tur för svågern och barnen dök upp. Han hade ett brett sortiment av plåster; Hello Kitty, Yoda, vanligt klipp-plåster, Compeed. Ja, Compeed hade varit det naturliga valet om svågern inte låtit dem dela påse med en öppen flaska djungelolja sedan fjällvandringen i somras.... Djungelolja i blåsorna? Nej tack! Det fick bli klipp-plåstret. Aaaah, nu ska det bli skönt att fortsätta passet, trodde jag. Vartenda steg sved och nedför var en plåga. Uppför gick ganska bra. Det var dock inte läge att kasta in handuken för två blåsfyllda hålfötter. Man måste vara hård, eller hur! Passet gick ändå bra. Lite blåsor är lugnt, det läker snabbt. Jag är glad att leder och annat gillade löpningen. En annan bonus är att jag nu hittat det vätskesystem jag kommer att använda på passen:

Handjagare från Nathans. Måste beställa från Runnersgear. Funkade riktigt bra! Ultramaken är en curlande löparcoach. Jag behöver knappt tänka själv då han redan testat allt flera gånger.

Igår köpte jag förresten nya mössor till småkidsen:

Visst är de de sötaste små gullungar du sett!

Heja mamma!

Romantisk date

Ja, för mig och ultramaken kan det vara precis det när vi får möjlighet att ge oss ut tillsammans på en löprunda. 90 minuter långpass stod på schemat idag och i lugnt tempo hann vi 12,5 km. Det är jag nöjd med. Distansen spelar egentligen ingen roll, idag var det tiden som var det viktiga. Långpass ska ju dessutom gå i sakta mak. Det kändes bra hela tiden. Lite stel var jag efteråt men å andra sidan var det mycket länge sedan jag sprang i 90 minuter. En extra bonus är att jag känner att jag är grym uppför. Jag förstår egentligen inte varför då jag har svårt att tro att jag redan kunnat bygga sådana muskler men stark är jag. Den stora skillnaden nu mot tidigare när jag tränat är den enorma glädje jag känner vilket självklart också gör att jag presterar bättre. En annan faktor är hur otroligt skönt det är att ha en coach som gör mitt löparschema åt mig och jag behöver bara "hoppa på tåget" och göra som det står utan att själv analysera när/var/hur jag ska springa. Nu har ju jag turen att få det gratis men om jag inte hade det skulle jag absolut kunna tänka mig att betala för det. Vilken skillnad det gör. Hoppas mina kommande kunder känner det med mig som coach.

Imorgon är det dop och ingen träning av naturliga skäl.

Heja mamma!

Längtar efter måndag

Ja, faktiskt. Anledningen är att jag och en kompis bokat spabehandlingar och ska lyxa till det lite för oss. Jag vet inte när jag fick en ansiktsbehandling sist. Det kan noga vara nästan ett år sedan. Med andra ord alldeles för länge sedan. Jag måste dock ta med mig Lillan men förhoppningsvis sover hon hela förmiddagen. Man kan ju hoppas. Hon brukar göra det.

Från och med imorgon går träningen in i en ny fas, en ny fyraveckorsperiod har löparcoachen fixat åt mig. Kommande vecka innebär 40 minuters distanspass, 70 minuters långpass och 20 minuters jogg utöver mina styrkepass och spinningpass. Kommade period fokuserar på långpassen vilket ska bli kul. Jag hoppas snön smälter bort nu så jag och Lillan kan använda babyjoggern. Då kommer jag kunna göra många pass dagtid istället för efter att ultramaken kommit hem.

Nån som har tips på bra vätskesystem för tjejer?

Heja mamma!

På jakt!

Jag gav mig ut på min löprunda efter frukost. Denna gång kom jag ihåg mina solglasögon. Jag har annars en förmåga att glömma dem och därför inte kunna njuta av solen på bästa sätt. Vilken dag! Helt underbart löparväder. Solen värmde så att till och med jag, Fru Frys, fick ta av mig handskarna efter halva passet. Det var så grymt skönt att jag önskade att mina 40 minuter skulle vara längre. Men jag var i alla fall hemma efter 42 minuter distans. Om du bor i Stockholmtrakten och också får njuta av detta väder så hoppas jag att du varit ute och sprungit annars ska du absolut ta dig en runda. Du hinner än.

Efter lunch började jakten. Jag är ute efter en Camelbakrygga. Måste inte vara av märket Camelbak men jag vill ha en rygga att ha vätska i på långpassen. Eftersom jag är såpass liten var det inte helt lätt. Jag hittade en Salomonväst på Löplabbet men den kostade 1000kr. Lite mycket för min smak... Jag ska leta vidare och hoppas på att jag inte måste gräva så djupt ner i fickorna. I och med Lillans dop och ultramakens födelsedag denna månad plus att jag köpt nya glasögon blir det alldeles för mycket pengar. Jag har testat vätskebälte men alla har en förmåga att åka upp och skvalpar då runt i midjan... Vet du någon bra tjejrygga?

Nu har jag precis avnjutit en äppelpaj jag bakat själv. Livet är alldeles för kort för att banta och kanske lever vi bara en gång. Bättre då att leva 90% hälsosamt men att aldrig förbjuda någon mat, eller vad säger du?

Heja mamma!

Ibland är det jobbigt...

Hittills har jag varit förskonad från tunga pass. Jag har egentligen med lätthet joggat och sprungit mig igenom mina löppass som hittills varit korta. Igår var det dags för min första 50 minutare och glad i hågen gav jag mig ut i -9. Jätteskönt väder och strålande sol, borde tagit på mig mina solbrillor men glömde dem som jag alltid gör. Efter bara 20 minuter började det kännas jättetungt. Jag fick en tanke på att kanske vända hem men det kan man ju inte göra! Jag lunkade på i 42 minuter och fick ändå bassning när jag kom hem för att jag "fuskat". Suck!

Sedan jag började löpträna år 2000 har jag alltid burit med mig känslan av "tänk om jag inte orkar". De senaste åren har dock denna känsla försvunnit. Jag vet att jag orkar springa länge och även om jag var trött igår var jag aldrig orolig för att inte orka. Jag ser redan fram emot dagens 50 minutare som kommer gå bättre. På torsdag kommer det första långpasset. 70 minuter ska jag springa då - nice!

Nu sitter jag och bråkar med datorerna här hemma. Jag försöker fixa till mitt nya spinningpass men iTunes vill inte leka med mig... All vår elektronik börjar strula nu. Kanske är det dags att börja byta ut det?

Heja mamma!

Det var på håret!

När ultramaken kom hemlöpandes kröp graderna allt längre och längre ned. När han väl studsade in genom dörren var det -12 och jag ska erkänna att jag var lite orolig för mina luftrör. Samtidigt hade jag verkligen ingen lust att springa mitt distanpass på löpbandet på gymmet. Löpband sucks - nature rocks! Jag betämde mig för att leva farligt och köra passet utomhus. Istället för ett 50 minuters valde jag torsdagens 30 minuterspass. Jag hoppas att det är varmare på torsdag och kör 50 minutaren då istället. Jag klädde på mig ungefär allt jag hade och gav mig ut men upptäckte att det var så himla härligt. Hoppas fler vågade sig ut för det var riktigt najs.

Väl hemma bjöd jag mina killar på en brakmiddag; potatisgratäng, rostbiff, salami, proiscutto (stavas det så...?), gravad lax, stenugnsbakat bröd, rökta räkor, aioli och vienetta till efterrätt. Jag kan äga att jag var en populär mamma sen... Vägen till mina killars hjärta går via magen och det ska helst innebära mycket kött....

Själv skämdes jag bort med ett par Hanky Pankysar och en Buff - just vad jag behövde!

Imorgon blir det spinning!

Heja mamma!

Inga bekymmer!

Det var inte kallt alls. Det enda jobbiga var bara all snö att plumsa och glida runt i men det är träning för vristerna. No problemos amigos, bara att ge sig ut!

Å vill man inte ha snö i skorna finns det grejer för det med. Måste bara skaffa egna gaiters. Ultramakens är liiite stora.


Och en Buff behöver jag, och fler par varma handskar, och få hem favvomössan från Saivo som jag glömde där i julas.

Heja mamma!

Wow!

Sicket väder! Som jag hade laddat igår inför löppasset, jag till och med längtade efter att få ge mig ut men så började jag känna mig lite förkyld. Ultramaken rådde mig till att hålla på passet till igår för att känna efter om det blev nån förkylning så det gjorde jag. Märkligt nog blev jag besviken då jag sett fram emot att hoppa ut i snön men jag kände att det är bättre att vila så det inte blir nån förkylning. Idag känns det bättre, liiite snorigt men jag ska nog ge mig ut trots att detta väder är och touchar det extrema. Inga bussar går här i Stockholm nu men Icebugen går...

När ultramaken är klar med sitt 2 timmarspass är det jag som hoppar i mina varma kläder, lånar en Buff av ultramaken då jag insett att jag inte äger någon. Hur kan jag ha missat att köpa en Buff? Det bör åtgärdas!

1000 poäng till den som gör som jag och tränar utomhus idag! Vem är med?

Heja mamma!

Tidigare inlägg
RSS 2.0