Stockholm Marathon 2011
Vid en halvmara (21km) hade dock detta fått konsekvenser för resten av underkroppen då högerbenet fått kompensera och smärtan började bli jobbig. Det var då jag gick första gången. Ute på Djurgården började pinan... Jag tvingades gå enligt ett schema; springa 5 minuter, gå en minut. Vid södermälarstrand fick jag gå ända från Slussen till Västerbron men då insåg vi att jag måste försöka springa för att hinna inom maxtiden. Med gråten i halsen (ja, det gjorde så ont) sprang jag 5 minuter, gick en minut. Sista 6 km bet jag ihop allt vad jag hade. Svetten bara sprutade p.g.a. smärtan. Jag sprang sista kilometern och aldrig har väl Stadion varit så vacker! Väl i mål satte jag mig ned och grät av lättnad.
Man lär sig mycket om sig själv under sådana utmaningar. Jag vet att jag inte är vek i alla fall. Jag vet att min kropp klarar mycket mer än jag tror. Nästa år kommer det gå nabbare än 5,39,08. Då har jag hunnit rusta min kropp ännu bättre. I år gick det långsamt men det gick och jag är nöjd.
TACK ni fina som hejade på mig: Anna, Skogis och Marie. Maja, jag såg dig på cykeln på gärdet. Om det var någon jag inte hörde/såg som hejade på mig; tack till dig med. Framförallt tack till min fine ultramake Andreas. Jag hade aldrig klarat det utan dig, det vet du. Bättre löparcoach och människa finns inte.
Kram
Bra kämpat, speciellt med ett ont knä! Nästa år kanske du får sällskap på banan..... ;-)
Det fixar du!
Beklagar knäproblemet! Är det något du känt av på dina långpass? Tänkte i och med att du ändå kände av det "så pass tidigt" i loppet? Kul att du såg mig, jag missade dig totalt! Det var verkligen svårt att titta efter mer än en eller två löpare åt gången, det går ju så himla fort när man står bredvid banan och tittar, VIPS så var maken där och i nästan stund borta! Tur jag kunde springa bredvid lite ibland... :)
Grattis till en makalös prestation med genomförd mara! :) Be proud! /Maja
Du är grym Jessica! Bra jobbat :)
Det finns inga genvägar, bara hårt arbete och så lite pannben förstås....imponerande prestation så nära inpå en förlossning.
Maja-det roliga i kråksången är att senast jag kände av löparknäet var vid förra Stockholm Marathon. Nästan så man undrar om det är psykiskt...
Vad udda?! Jag har ju följt dig här några veckor och du har ju verkat vara duktig med långpass å så, därav frågan! Springer du inte på asfalt annars eller? Fast det kanske inte har så stor betydelse för just löparknä...? Du har ju värsta grymma coachen så ni kan väl allt om det här! :)
Jag ska springa malmö halvmara i augusti (sprang sthlm halvmarathon i höstas) och det är den längsta distans jag sprungit. Enda målet i år är att slå tiden från föregående år (2.30), men det hoppas jag inte ska vara några problem. Har man sprungit hyfsat mycket och inte får väääldigt ont nånstans sitter det mest innanför pannbenet.
Snart är du välkommen att kika in i min blogg som får nypremiär till föräldraledigheten som startar på torsdag! :) Den kommer uteslutande handla om det jag lägger mest tid på denna sommar: föräldraledighet med en 3- och 4-åring samt träning! :)
Grattis igen till genomförd mara! Mår knät bättre?
Jo, jag har faktiskt sprungit mycket på asfalt. Det hela är lite märkligt. Du kommer persa på halvmaran, det är jag säker på!
Förstår du vilken prestation din kropp ändå har utfört? Du är ju i stort sett nyförlöst...starka du!!! <3
Tack Helena! Jag är faktiskt väldigt nöjd. Hoppas att du också är det med din kanontid! Du imponerar! Kram
