Varför?
Jag kan, även i jantelagens Sverige, helt öppet säga att jag är stolt över mig själv och jag tycker att jag är riktigt bra. Ja, åtminstone när det gäller min träning. Övriga bitar kan jag behöva jobba på. Jag menar inte att jag är bättre än alla andra men utan att jämföra mig med andra tycker jag att jag gör ett grymt jobb vad gäller min träning. Jag ser till att träna det jag har planerat och låter inte soffan besegra mig (även om den lockar ibland...). Jag ger allt på mina pass (då menar jag inte att köra 100% av maxpuls men det förstår du nog) och har inga "driva-omkring-på-gymmet-och-rycka-i-några-maskiner-och-hantlar-pass-men-snackar-egentligen-mest-pass". Jag har 3 barn och en man men jag gör det ändå utan att hemmet och familjen förfaller. Sedan mitt nya träningsprogram satte igång i januari har jag bara missat ETT enda pass. I´m fierce!
Kanske finns det någon som undrar "Vem tror hon att hon är?" men det struntar jag i. Jag tror att framförallt vi tjejer måste våga brösta upp oss och vara stolta över oss själva. Nej, jag kommer nog aldrig vinna maran eller kanske inte ens något lopp överhuvudtaget men jag vinner varje dag när jag klarar av det s.k. livspusslet där jag ger även mig själv tid. Jag tror också att människor överlag kan bli bättre på att berätta för varandra hur bra vi tycker att någon är.
Jag tar därför tillfället i akt att berätta för er om en av mina kompisar som jag hjälper med träningen. Hon är en riktig fighter som jag vet ger allt när hon tränar. Där finns aldrig "Jag kan inte" eller "Jag vill inte". Säger jag en till så gör hon en till. Hon har också familj och dras med dagisbaciller och utöver att jobba läser hon nu till massör. Give it up for fru PE! Attans vad du är bra!
Jag har ju inte bara funderat på detta idag. Självklart har jag tränat. 40 minuter distans som gick jättebra. Sista 10 minutrarna gick brant uppför men jag reflekterade inte ens över det. Massa energi hade jag trots att jag när jag började såg ut som om jag sprang med halva kroppen förlamad. Träningsvärken var ännu värre idag och det kändes som om någon sköt mig de första 10 minutrarna.
Kanske finns det någon som undrar "Vem tror hon att hon är?" men det struntar jag i. Jag tror att framförallt vi tjejer måste våga brösta upp oss och vara stolta över oss själva. Nej, jag kommer nog aldrig vinna maran eller kanske inte ens något lopp överhuvudtaget men jag vinner varje dag när jag klarar av det s.k. livspusslet där jag ger även mig själv tid. Jag tror också att människor överlag kan bli bättre på att berätta för varandra hur bra vi tycker att någon är.
Jag tar därför tillfället i akt att berätta för er om en av mina kompisar som jag hjälper med träningen. Hon är en riktig fighter som jag vet ger allt när hon tränar. Där finns aldrig "Jag kan inte" eller "Jag vill inte". Säger jag en till så gör hon en till. Hon har också familj och dras med dagisbaciller och utöver att jobba läser hon nu till massör. Give it up for fru PE! Attans vad du är bra!
Jag har ju inte bara funderat på detta idag. Självklart har jag tränat. 40 minuter distans som gick jättebra. Sista 10 minutrarna gick brant uppför men jag reflekterade inte ens över det. Massa energi hade jag trots att jag när jag började såg ut som om jag sprang med halva kroppen förlamad. Träningsvärken var ännu värre idag och det kändes som om någon sköt mig de första 10 minutrarna.
Kommentarer
Postat av: Pia
Klart du ska vara stolt över dig själv! Du är ju grym! På många sätt och vis! Kram!
Trackback
