Heja mamma!

Tankens kraft är märklig. När jag för ett tag sedan på allvar skulle komma igång med löpningen igen efter att sommarens ledighet var slut för ultramaken beklagade jag mig hos min äldre syster. Jag sa något i stil med att det skulle nu bli så jobbigt att tvingas springa efter att han kommit hem från jobbet och att jag inte är en eftermiddags-/kvällslöpare. Syrran svarade då något väldigt klokt: "Det kanske du inte är men du kan ju bli!". Jag vet inte om hon tänkte på det själv men det var väldigt kloka ord som jag faktiskt lyckades ta till mig direkt. Min syster säger kloka saker ibland, hon är till exempel väldigt klok när det handlar om vad man ska göra när barnen är sjuka. Då ringer jag ofta henne.

Varför kom jag då att tänka på detta just nu? Jo, idag när ultramaken kom hem från jobbet var jag redo att köra mitt intervallpass. Jag ska erkänna att jag fortfarande helst springer på förmiddagen men nuförtiden tillåter jag inte mig själv att se negativt på löpturer på eftermiddagar och kvällar. Istället såg jag till att vara ombytt och klar när ultramaken steg in genom dörren. Ipoden var laddad och det vara bara att köra. Jag tänkte bara positiva tankar om det stundande passet: "Vad kul det ska bli!" "Vad snabb jag kommer vara!". Passet gick också jättebra. Jag kände mig lätt som en fågel och susade fram i gatlyktornas sken.

Ja, jag fick väl ha på mig lite mer kläder än så här... Det är ju Stockholm i november.

Morgondagens träning består av mitt spinningpass. Härligt, eller hur? Vad ska du göra? Hejamamma!