Heja mamma!

Tittade ut i morse och såg blåsten och det snöblandade regnet. Tänkte sedan på det 70 minuters löppass jag hade framför mig. Hmmm, vädret kunde vara bättre... Ultramaken kom in i köket tittade ut och muttrade något om de 3 mil han hade framför sig idag. Han ville dock ge sig ut först. Vi pratade under frukosten om hur sugen man blev på träningen när vi tittade ut. Sen vände jag. Som jag brukar när det gäller träning. Vi tränar väl ändå för att ta oss ur det bekväma. Om träningen vore bekväm skulle den inte ge mycket. Det är ju knappast nåt pass som känns som att sitta i soffan. Det är klart det ska vara obekvämt! Det är när det är bekvämt som vi borde fundera vad vi gör av tiden på gymmet, på löppasset m.m.

Jag menar inte att alla pass ska köras på max av vår kapacitet men nåt lullande runt i mysbyxor ska det ju inte vara. Nej, jag valde att bli glad av vädret och tänka på hur grym jag skulle känna min efteråt. Wooohoo! Värsta grymma tjejen, väjer inte för nåt sketet väder! När jag sedan gav mig ut efter lunch hade dock det grisiga vädret försvunnit och bytts ut mot sol och lite blåst... Oh well! Jag känner mig som värsta grymma tjejen i alla fall. 70 minuter långpass - check!

Å du, våga träna utomhus trots skitväder. Du blir en ännu grymmare människa av det - jag lovar!

Heja mamma!