Första LÖPpasset

Sedan jag började springa igen efter senaste förlossningen har jag bara joggat. Idag var det äntligen dags att verkligen börja springa. Idag var det som sagt 30 minuter distans som stod på schemat och skillnaden nu mot tidigare joggpass är framförallt att man under distanspasset tar ordentliga löpsteg till skillnad från lite avslappnad jogg. Det var skönt att sträcka ut och få lite mer fart under dojjorna.

Löptekniken måste jag jobba på och jag kände att den inte riktigt satt på plats vilket förmodligen är anledningen till att benhinnorna gav sig tillkänna. Tur att man är gift med en löparcoach som har svar på många krämpor:

Nej, jag sitter inte och bajsar på mattan. Jag stretchar mina benhinnor. Tydligen ett säkert kort mot denna krämpa. Jag litar på coachen.

Jag ska erkänna att när jag klev upp i morse var jag glad att det skulle dröja några timmar innan det var dags för mig att sticka ut och springa. Termometern visade - 9.6 och det såg riktigt urrigt ut. Hade jag bangat och stannat hemma p.g.a. detta? Självklart inte. Hade jag åkt till gymmet för att köra passet på löpband? Självklart inte, det är en helt annan sak att springa utomhus mot ett löpband och jag föredrar att springa ute eftersom det nu är maran jag satsar mot. Hade det tagit emot att springa i - 9 grader? Oh yes! Men det är inte för kallt för luftrören så det är bara att klä på sig. Det känns jobbigt i max 5 minuter sen är det skönt. Det var inte å kallt när jag gav mig ut och när jag nådde Edsviken lyste solen rakt på mig och det var otroligt vackert. Då är man glad att man inte fegade ur och ställde sig på gymmet. Ultramaken sprang dock 3 mil och stack ut i morse när det var kallare än -9...

Heja mamma!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0