Time goes by - so quickly!
Tiden bara flyger iväg. Charlies födsel känns som igår...
Jag läste i en tidning härom veckan om last baby blues d.v.s. en sorts nedstämdhet som kan infinna sig när man insett att man fått sitt sista barn. Jag kan verkligen förstå det. Inte för att vi bestämt att Charlie är sista barnet men när man väl bestämt sig, då inser man samtidigt att det inte blir mer baby-gos, ingen mer amning. Det är sorgligt. Samtidigt kan man ju inte skaffa barn efter barn efter barn efter barn, ja ni fattar. Man ska ju ha tiden och möjligheten att ta hand om barnen.
Sigurd har också blivit så himla stor...
Det här hänns som nyligen men igår satt vi och spelade gitarr ihop. Snyft, vilken stor kille jag har. Vi har lika stora fötter nu. Ja, inte konstigt man blir lite sentimental.
Slut på sidospåret.
Dagens träning blir ganska lugn då jag fortfarande har nåt litet förkylningskli som retar. Irrrrriterande! Det blir bara en promenad och yoga men det är åtminstone nåt. Kommer man inte ut blir man tokig.
Har nu pratat med vårdgarantin om att få träffa en ortoped för min rygg och höft men det ser mörkt ut. Jag har ju faktiskt ett maraton att springa till sommaren!! Jag måste komma igång med min löpträning och det nu. Just det, på tal om det är det dags att anmäla sig... Hejamamma!
